Sorgen och Besvikelsen...

Vad finns det att säga? Jag sitter här stum, krossad och bara helt förstörd. Visst det vara bara Carling cup, vi är fortfarande aktiva i alla 3 turneringarna, vilken känns skönt. Men, nu kommer det kännas igenom säsongen. Den där besvikelsen som inte kan mätas, faktiskt. Det låter löjligt men det känns så himla fucking onödigt. Vi hade det, något som skulle göra ALLTING så jävla lättare... Jag orkar faktiskt inte sitta här och skriva om hur matchen spelades, det behövs inte, det är någonting jag fullständigt SKITER i. Fuck it, Suicide Hotline here i come...


(Förlåt för jag inte har skrivit något sedan Huddersfield Dramat, har bara inte haft lust. Don't worry, i'll be back.)

Huddersfield Dramat

Vi börjar lugnt, matchen emot Ipswich var underbar, vi hade kontroll igenom hela matchen. Vi höll oss lugna och attackerade när Ipswich pub spelarna visade sig vara svaga. Det fungerade. Vi höll oss utan skador och Bendtner hade en bra match för en gångs skull. Nu återgår vi till Huddersfield. Rent fucking chaos. Jag måste säga att vi kom undan den här matchen, vi brukar inte vara såna här "snakes" men turen var hos oss. För en gångs skull. Självmål och en straff som jag starkt tvekar på. Tyvärr så måste just vi straffas, Nasri (världens bästa spelare) blir skadad, samt får Denilson en fucking hjärtattack. Nasri kommer att vara borta i 3 veckor. Detta betyder då att mot Everton så kommer han att vara borta, mot cunt-Barcelona så kommer han också vara borta. Det går bara inte. Vi kan aldrig komma undan. Jag skriver en mer "djup" post efter nästa match. Glad efter vinst, men fuck. Det var ingen bra, där


(Introduktion behövs inte, bara ett sant Arsenal fan som älskar fotboll mer än någonting. Barcelona är as också.